måndagen den 7:e april 2014

20 years later

20 years ago, one of the most horrible and perhaps embarrassing moments of recent history begun. The genocide in Rwanda. A genocide that cost maybe 1 000 000 human lives and so much more pain. It also cost a lot of trust for the UN (perhaps wrongly) and the global system. Nobody could foresee that so many people would be killed in roughly 100 days and that despite the lack of modern arms so much killing could occur in Rwanda. Still we are seeing the aftermath with trials and grief.

However, I am not thinking and reading about history for the sake of history but to learn about us - human beings. For even if the genocide in Rwanda started so many institutional processes, questioned the whole world system at the root level and in certain ways created a new chapter in history - much is still the same.

The world system did not really change at its core, the member states of the UN could not put humanity in center but kept on going with national politics and 'no more Rwanda' did not really become true. Twenty years later we still see situations where no actors seem to be able to break a political deadlock for the sake of human lives. I'm thinking of Syria, Central African Republic, Crimea and so many more situations... Even if values such as human rights are incorporated and internalized throughout much of the civil society, daily life and even national jurisdiction, it is still seen as subordinated to international politics. I do realize that it is uses in many occasions also in international politics, but in my opinion mostly to legitimize an predetermined outcome.

Twenty years ago so many people were choked during the 100 days and did not react during that time. Afterwards it was argued that the inaction that marked this genocide would teach the world to never be inactive again. Yet now we partially see the same inaction again playing out in Syria and in CAR. So when people say that the atrocities of the holocaust could never occur again since we have that in memory - I fear the worst!


söndagen den 16:e februari 2014

Internationell humanitär rätt...

Mjaa, jag vet egentligen inte om man kan skriva om det ämnet just nu. Det är snarare avsaknaden av det som går att prata om. Det finns säker många konflikter i världen där reglerna följs åtminstone någorlunda. Men just nu går det inte att undkomma faktumet att Syrien är konfliken på allas läppar. Så mycket uppmärksamhet som inte leder någon vart.

Just nu finns det strax under tio städer/stadsdelar i Syrien som är belägrade. Belägrade i den mening att varor och människor från den ena sidan inte kan ta sig till andra sidan. Detta inkluderar då basvaror som mat, vatten och mediciner som internationellt erkända organisatiner som Röda Korset, UNHCR och Unicef. Därtill finns det ett antal områden som väldigt sällan eller nästintill aldrig har gränser som går att komma igenom. Detta är det som kallas access eller åtkomst.

Denna ganska torra term betyder i praktiken sådant som att:
Kvinnor får föda utan tillgång till sjukhus eller riktiga verktyg. Att sårade (både civila och militära) inte får en vård som är mer än den som skolsköterskan brukade kunna ge - tänk då skadorna efter att bomber sprängt huset du är inne i. Att familjer som hade små barn och därför inte ville fly från sitt hem nu är fast och inte kan fly trots att de är redo att offra allt de byggt under hela sitt liv. Att barn som hade råd att gå i skolan (vilket de flesta i Syrien gjorde) nu inte har sett sin skola på tre år.

Dessa exempel är bara en liten bråkdel av de öden som just i detta nu utspelar sig en timmes flyg från europeiska huvudstäder. Lägger vi därtill det urskiljningslösa bombandet som sker nu så är det inte längre långt ifrån hemskheter som tidigare skett. Jag kan inte annat än hålla med Jan Egeland när han skriver om "no more Srebrenicas" och "no more Rwandas". Just nu sker det som inte fick ske mer...

Jag kommer aldrig att acceptera krig och mördande men jag förstår att det sker. Däremot kommer jag aldrig någonsin acceptera eller förstå att krigare gör mänskligt lidande till en handelsvara. Internationell humanitär rätt säger att sjukvård ska ges till skadade. Att parter inte får vissa saker. Det kanske låter idylliskt att säga att soldater inte får göra si eller så. Men sanningen är att andra världskriget hade bättre villkor är dagens krig. Och säga vad man vill, men människan borde inte backa i utveckling när det kommer till dessa saker.

Så är det parterna som stider jag skyller på? Ja, delvis. Men kanske framför allt alla de aktörer som inte gjort detta till en större fråga. Det är enkelt att skylla på Ryssland och Kina i säkerhetsrådet, men detta handlar om alla länder. Varför har inte alla skrivit på dokument som gör att alla ledare kan hållas skyldiga för brott mot mänskligheten i internationella brottsdomstolen i Haag? För att ingen har pressat dem. Varför säger inte EU att alla som vill handla med EU-länder måste ha skrivit under detta avtal? Jag vet inte men jag hoppas att det inte handlar om avsaknaden av vilja från världens ledare. För är det viljan som saknas så tror jag inte på mycket förbättring i framtiden...

torsdagen den 6:e februari 2014

Förebilder

Ja alla har vi någon gång haft en förebild. Jag antar det, eftersom jag haft några stycken. Hojta gärna till om ni inte känner igen er. Men i mitt liv har det nästan alltid funnits någon som ledsagat mig, både medvetet men oftast omedvetet. Dessa förebilder har visat mig hur man lyckas i livet. Hur man pratar, tänker och upplever glädje.

Det mest intressanta med förebilder är kanske hur de förändras. Från hur de en gång fick en att lyssna på ett band till hur man nu upplever skillnaden mellan hur de valde att göra och man själv väljer att göra. Dessa förebilder ändrar inte sig själva utan det som skiljer sig åt är ens egna uppfattning om dem.

Min absolut största förebild genom hela mitt liv fick mig att börja lyssna på Foo Fighters. Times like these kommer därför för evigt ha en speciell plats i mitt hjärta. Det är minnet när jag som liten pojke första gången fick börja skapa min egna identitet. Hemma på förebildens vardagsrumsgolv satt jag och spelade tv-spel med honom och lyssnade på denna skiva. Skiva som i CD-skiva för då fanns nog knappt youtube. Jag sov över hos honom och vi åt säkerligen någon fast-food. Han hade intresserat sig för fotografi och skapat ett antal bilder som jag imponerades över starkt, det gör jag faktiskt fortfarande. Han visade mig hur man pratar med andra, hur man ska tänka kring världen runt en och han visade hur man är glad. Eller egentligen var han bara sig själv, men jag uppfattade sakerna så.

Idag när jag träffar honom så är det inte alls fotografi, Foo Fighters eller tv-spel som jag förknippar med honom. Idag är det den hårt arbetande människan, som älskar sina barn på ett beundransvärt sätt (vilket tar sig i uttryck på sina säregna sätt) och som alltid tänker ett steg längre. Idag visar han mig hur man pratar (hans språk har ändrats och det nya språket påverkar mitt sätt att prata), hur man ska tänka och hur man kan njuta av livet. Eller egentligen umgicks han bara med sin familj, men jag uppfattade sakerna så. Ni börjar nog se likheterna. men observera då att personen egentligen är helt annorlunda. Samt att jag idag inte alls på samma sätt imiterar eller repeterar hans sätt att vara på utan jag är mig själv och influeras av hans sätt att vara. Ibland går jag rakt åt andra håller för att jag inte är överens med hans sätt att vara på.

Trots detta är han fortfarande min förebild. Men min bild av honom idag är helt annorlunda. Till och med min bild av den där kvällen för väldigt länge sedan när han lärde mig att lyssna på Foo Fighters ser annorlunda ut idag än vad den gjorde då. Egentligen vet jag inte om jag kommer komma så långt med detta inlägg. Jag tror snarare detta är en hyllning till alla de förebilder jag någonsin haft. Allt det som jag gör rätt i mitt liv (speciellt det jag får beröm för) baseras på att de någon gång i mitt liv visat vägen. TACK! Avslutar med en Foo Fighters sång som passar så otroligt bra in!



P.S. Alla mina förebilder har varit manliga, vilket är mycket underligt. D.S.


onsdagen den 5:e februari 2014

Att vara sig själv, i en främmande miljö.

Alla har vi hört tipset, "var dig själv bara så löser det sig". Det spelar ingen roll vad det är för en situation så kan man få det rådet när man bett om råd. Det är ju i sig ett ganska spännande koncept. Hur är man inte sig själv? Men åter till saken. Att vara sig själv alltså.

Jag ska strax gå på en middag, en middag med många personer jag inte känner och som lever i en viss kontext. De flesta har levt stora delar av sina liv i en miljö där de flesta runtomkring också varit växt upp i samma miljö. En miljö där alla vet hur den andra kommer reagera på om man säger si, skojar om ditten eller klär sig på så sätt. Nu spelar det nog väldigt liten roll vad det är för en kontext man är i. Detta är nog så allmängiltigt att smågrabbarnas lekar i Hallunda passar lika väl in som den diplomatiska miljö jag själv ska nu ska in i.

Jag ska alltså umgås med människor som är vana vid att göra just detta. Socialisera, prata om intressanta saker utan att det blir för privat eller politiskt, bete sig på ett sätt som ingen tycker sticker ut och framför allt - vara sig själva. Men hur är man det när man inte vet inom vilka gränser man spelar? Hur mycket är jag mig själv och hur mycket är jag den roll som faktiskt blivit inbjuden till detta evenemang?

Det är här jag tror att jag av de flesta skulle få tipset. Vara bara dig själv så ska du se att det löser sig. Men jag vet inte hur mycket mig själv jag kan vara iklädd en kostym, en slips som stryper mig lite lagom och skor som har en minimal klack (som jag hatar så innerligt).

Jag vet lika lite som den som för första gången ska gå på midsommarfirande eller den som för första gången ska fira jul med sin svärfamilj. Men jag ska sätta igång och klä på mig för att sedan gå vidare med att försöka vara mig själv och upptäcka vem jag är i den miljön. Ska dock länka en underbar låt om just detta:

tisdagen den 4:e februari 2014

Flykting

Det är mycket diskussioner om detta ord och ett stort bagage följer med när man uttalar det. Konnotationerna är många och av alla olika slag. I vissa sammanhang verkar det som om ordet menar något innerligt gott. Tanken om att Sverige är ett bra land för Sverige tar emot fler flyktingar än vad många andra länder gör är ett exempel på det. I andra sammanhang är det något väldigt negativt. Flykting är den som bär med sig sådant som inte kommer från den ort som den nu bor på. Denna tanke är dessvärre inte bara förknippad med rent rasistiska partier utan finns utbrett från vänster till höger, fattigt och rikt, norr till söder, västerländska länder och icke-västerländska länder.

I grund och botten handlar dock inte flykting om dessa saker. Flykting är den som av en eller annan anledning valt att fly, inte flytta, utan fly från allt det som den trott och jobbat för tidigare i sitt liv. Det krävs inte mycket för att förstå att lämna alla de drömmar, ge upp allt man tidigare kämpat för och maktlöst hoppas på att något bättre skall komma är något som människor väljer att vänta med. Vi väntar ända tills vi inte längre kan se någon annan väg ut. Jämför detta med människor som går ur ett långt förhållande eller tvingas sälja sitt hem när kronofogden knackar på.

När jag igår fick uppleva hur dessa "flyktingar" ser ut när de precis tagit sig bort från det de vill fly insåg jag just detta. Att vara flykting handlar mer om att tappa hoppet om det man har, än att tro på det bättre på andra sidan. De syrier jag igår bevittnade kom över gränsen till Jordanien utan hela skor, utan mat men framför allt utan glädje. Min förutfattade mening var att de skulle känna glädje, lättnad eller någon slags positiv känsla. Men varför skulle de göra det? De har lämnat allt de trott på och allt de jobbat för tidigare i sina liv.

Så innan du nästa gång använder ordet flykting, i både positiv och negativ bemärkelse, tänk då på att det handlar om personer som flytt någonting - inte någon som letar efter något bättre.

måndagen den 27:e januari 2014

Tillbaka från Jordanien

Denna blogg skall ännu en gång få lite liv. Den här gången från Amman, Jordanien. Jag är här på praktik i fem månader och kommer sporadiskt att skriva något här, kanske, om jag orkar, eller om jag ens vill. Vi får se.

Efter en vecka här har jag insett att Amman är en annorlunda stad. Amman är en arabisk stad med väldigt mycket andra inslag. Genom min praktik har jag mest varit i kontakt med den rikare delen av staden. Där ser man lyxigare bilar än kring Östermalmstorg. Det överdrivna och pompösa finns det i överflöd av i denna stad. Den närmaste butiken är ett arabiskt bageri, desserteri skulle vara ett mer lämpligt namn. Fasaden, servicen och allt annat där inne påminner mig mest om ett urmakeri. Jag tänker mig sådana ställen där endast de dyra klockorna säljs. De spegelblanka guld och metalldetaljerna, dörren av glas, marmorgolven och allt det som tillhör sådant. Jag vet egentligen inte hur det ser ut i affärer där sådana dyra saker som klockor säljs för jag har aldrig haft ärenden där.

Samtidigt har Amman den där fattigdomen som inte riktigt går att sätta ord på, som inte syns. Alla jag sett i staden har hela kläder på sig, många har mobiler och det går inte att se på dem att något saknas i deras liv. Samtidigt vet jag att människor inte tjänar så bra och med Ammans hyror så vet jag att det inte finns pengar över till lyx. De fryser under de kallare månaderna för att de inte har råd att ha på värmen. Taxichaufförerna tar så lite betalt att det ibland går att undra huruvida deras business går ihop.

I Amman finns det också en slags medelklass. De som går ut och äter på de amerikanska snabbmatskedjorna men inte åker runt i den nyaste Mercedesen. De lever ett liv som på många sätt påminner om en svensk medelklass, fast i en annan miljö. Räknat i pengar är de givetvis inte lika rika men de påminner i övrigt om en medelklass. Deras engelskkunskaper är medelgoda, de vet om världen utanför Jordanien och de kräver viss standard i livet.

De riktigt riktigt fattiga har jag inte sett i Amman än så länge. De tiggare, försäljare av desperat karaktär och barn med slitna kläder som finns exempelvis i Kairo verkar mest lysa med sin frånvaro. Jag kan inte säkert säga att så är fallet då mitt arbete här har gjort att jag mest spenderar tid i de områden där sådana människor inte finns. Under en liten tur till staden Jerash besökte jag ett palestinskt flyktingläger. Där fanns den synliga fattigdomen som jag här förklarar. Trots detta skulle jag vilja säga att dessa människor lever snäppet bättre än de som bor i flyktingläger på Västbanken. Då de kan bo på större area är inte trängseln lika stor och därmed blir också möjligheten till självständighet större. Icke att förglömma är att dessa människor fortfarande är extremt fattiga.


Inom en någorlunda snar framtid kommer jag få besöka de syriska flyktinglägren i Jordanien, det kanske också kan bli en ny kategori att beskriva. För även om jag genom arbetet kommer i kontakt med dem som en grupp så kan jag inte förstå individen. De förblir siffror och berättelser på papper, inte bilder i huvudet. En fara med den här typen av arbete är just att man förminskar människan till något på pappret, något utan känslor och utan krav på värdighet, kunskap och erfarenhet. UNWRA i Jordanien jobbar just nu med att göra överföringen av pengar till en mer human sak. Där inte en person står och delar ut kontanter till ”de behövande”. Detta är ett sätt som man gör en annan människas liv till det bättre. Även om det kan verka som att skänka pengar i sig är bra finns det bättre och sämre sätt att göra det på.

onsdagen den 11:e september 2013

Syrien

Ett kortfattat försök att förklara de senaste händelserna.

Det blev en tvär vändning i Syrienkonflikten i början av veckan när Syrien gick med på Rysslands förslag om att låta FN ta om hand om Syriens kemiska vapenarsenal. Det i sig är en bra sak, Syrien var ett av världens få länder som inte redan gått med på det avtalet från 1993.

Däremot vill jag påpeka de eventuella risker detta kan leda till. Jag brukar sällan förespråka militära interventioner men i Syrien är det svårt att inte frestas. Fönstret för att med fredliga medel lösa konflikten har under de två senaste åren sakta men säkert stängts. En militär lösning skulle inte lösa konflikten, men kanske kunna minska lidandet något.

Obama har hela tiden haft svårt för att förklara nyttan av sina beslut, så även denna gång. Han fick en öppning när kemvapen användes och försökte ta den. När opinionen gick emot honom kunde han inte längre backa ur. Nu har Ryssland kommi på ett sätt för alla tre parter (Putin, Obama och Assad) att backa med huvudet högt. Putin kommer undan med att inte följt FN-stadgan i över två år genom att erbjuda en "lösning". Mäklare är en viktig roll som Putin nu kan skryta med. Obama kommer undan sitt oplanerade uttalande genom att ha försäkrat världen att Syrien inte använder hemska vapen mer. Assad kommer undan ett slaktande av uppskattningsvis 70.000 människor med att givit upp sin kemvapenarsenal.

Förlorarna blir det syriska folket. Assad fortsätter döda dem, de fortsätter att splittras och oinbjudna gäster vid namn religisöa extremister sitter plötsligt vid deras middagsbord. I längden blir också omvärlden lidande av att konflikten inte får ett slut och att terrornätverk förbättrar sin infrastruktur.

En sista vinnare är väl jag, som försäkras framtida arbete med att reda ut kaoset i framtiden - ett jobb jag inte skulle vilja behöva göra.

tisdagen den 30:e juli 2013

Feminismens nytta för män

Det känns som ett av de mest tabubelagda områdena att prata om. Själva ordet feminism, kan i sig utlösa ramaskri. Den fördomsfulla stereotypen om feministen, är givetvis den fula kvinnan som inte kan hitta en partner (givetvis manlig sådan), eller den snygga kvinnan som hatar män och därav valt att bli lesbisk. Dessa fördomsfulla stereotyper har byggts upp av människor som missförstår feminismens syfte, något som förvånansvärt många människor gör och gjort.

Jag börjar min förklaring om feminismen med att säga att feminism i likhet med andra ideologier inte är homogent (det finns alltså skillnad mellan en feminist och en feminist). MIN feminism handlar om könet, om könsroller, om förväntningar som bygger på kön och våra tankar om kön. I dagens samhälle finns det få saker som påverkar våra uppfattningar om en person så mycket som just könet. En person som går runt på stan och inte går att direkt könsplacera (män med långt hår, kvinnor med kort hår osv.) definieras direkt som något udda, något nytt, något främmande och ofta också som något skrämmande.

Det är så för att det finns tankar om kön. Det finns en tro om att kön är det som bestämmer om vi vill spela hockey eller leka med barbie, om vi vill bli brandmän eller sjuksköterskor, om vi vill äta sallad eller kött. En man som vill leka med barbie, drömmer om att bli sjuksköterska och äter räksallad till lunch måste ju ändå vara bög. Bög som i många fall ses som en man som vill vara kvinnlig, eller kanske inte "klarar av" att vara man. För att vara man är enligt denna syn något tufft och ansträngande.

Feminismen anser att denna bild av att det som sitter mellan benen på människor bestämmer huruvida de vill leka krig eller rida häst är felaktig. Att det inte är det som sitter där mellan benen som påverkar detta utan att det är människors uppfattning och förväntningar som skapar detta beteende. Feminismen säger alltså att det vi tror att gener/kön skapar egentligen är samhällsuppfattnigar skapade av människor och konstant reproducerade av människor. Det finns inget "naturligt" med det hela.

Ett bra exempel är djungelmänniskan. Föreställ dig en kvinna som vid dagen för sin födsel råkade ramla ur ett flygplan och landa mjukt på ett bananblad i djungeln. Hon blir snabbt omhändertagen om några apor som bor i närheten, och de sköter om henne som en apunge. (Jag vet inte om apor har könsroller eller hur de ser ut men för exemplets skull spelar det ingen roll). Tror ni då att hon skulle vara mindre aggressiv än om det istället varit en man? Tror ni att hon skulle ha mindre benägenhet att jaga mat?

Jag tvivlar ju att hon skulle sätta sig på en sten och drömma om rosa klänningar och vänta på att en prins (manlig sådan) skulle komma med mat åt henne. Därför tror jag inte heller på att det är en medfödd sak att kvinnor väljer rosa före blått (om det nu ens är så). Utan det är hur samhället har uppfostrat barnet att bli och agera.

Feminismens syfte är att åskådliggöra detta och ändra det. Att försöka bli av med denna felaktiga bild om att kvinnor föddes till barbieälskare och män till hockeyfanatiker.

Vad tjänar då män  på att kämpa för feminismen?

Jag har aldrig varit den "manligaste" av män. Jag tycker att de illröda skorna jag hade på högstadiet var de finaste jag någonsin haft. Jag tycker att det är roligare att välja den goda istället för den onda sidan i tv-spel. Jag föredrar att laga mat framför att hugga ved. Jag väljer att backa när någon vill slåss. För mig blir svaret ganska självklart... Jag slåss för feminismen för att den tillåter mig att anses vara lika mycket värd och lika mycket människa som den som valt motsatsen i ovanstående exempel.

Det slutar dock inte där. Det är inte bara "svaga" män som tjänar på feminism. För feminismen säger ju att män och kvinnor är lika mycket värda och lika mycket kapabla till att göra saker.

Därför är det orimligt att det i en jämställd värld skulle vara männen som alltid köpte drinkar till kvinnorna, männen som höll upp dörrarna åt kvinnorna, männen som jobbade mer för att kvinnorna skulle kunna sköta om barnen, männen alltid förväntades behöva ta det första steget i dejtingen, männen som blev kallade för coola när de muckade med lärarna och männen som inte fick samma stöd i skolan för att "tonårspojkar är ju som de är".

Så sluta upp med att tro att feminism är något för kvinnor! Det är inte någon mystiskt/hemligt sällskap av kvinnor som vill roffa åt sig massa saker. Det är män och kvinnor som insett att världen är orättvis och korkad samt att det går att förändra!

Jag väljer feminism för att min son ska kunna välja inte bara mellan dator och fotboll utan också mode och konståkning.

fredagen den 19:e juli 2013

Hur hamnade jag här?

En gång i tiden fanns det inom mig en stark tro på människan och dess kraft att ändra saker. På den tiden verkade problemen jag såg runtomkring mig stora, problemen jag läste om kändes jättestora men inget, nej absolut inget kändes omöjligt! Det var en idealistisk värld jag levde i, men min idealism var något som aldrig skulle försvinna.

Jag valde därför att studera och läsa mer än vad de flesta andra runtomkring mig valde att göra. Jag engagerade mig i andra människors olycka och försökte förstå dem som vållade denna olycka. Jag lade mina pengar på att försöka skapa bättre förhållanden för andra, när pengarna räckte över så spenderade jag dem på att se mig omkring och lära mig ännu mer om olyckan som andra levde med.

Idag sitter jag här med mina halvriktigt teorier om varför världen är som den är. Jag kan ofta ge en hyfsad förklaring om vad som hänt samt skälen bakom det. Jag har en massa böcker, bilder, filmer och kartor som förklarar en hel del om världen men ingen som förklarar hur jag ändrar på historiens gång.

Jag håller idealismen krampaktigt i min hand men frågan är om inte jag blev som de andra förstå-sig-påarna. Dricker inte öl eller vin, utan Imperial Stout och Zinfandel. Jag tycker ostbricka är trevligt, om någon berättar om hur osten tillverkats, att den är "genuin" (vad det nu är) och passar vintypen.

Förorten är för mig ett ställe där folk som jag studerar, fascineras och inspireras av bor. Inte där jag äter billig falafel eller med ögonen tolkar verkligheten. Jag har skapat mig en distans till det jag försöker förstå mig på.

När jag lyssnar på riktig hip hop (sådan utan nakna brudar och bling bling) så inser jag att jag blivit en medelklasssvennson som på det teoretiska planet kan en massa om annat liv. Andras problem engagerar mig fortfarande, men jag läser om den i böcker, ser den på film eller blir förklarad om den i dokumentärer.

En gång i tiden fanns det inom mig en stark tro på människan och dess kraft att ändra saker. På den tiden verkade problemen jag såg runtomkring mig stora, problemen jag läste om kändes jättestora men inget, nej absolut inget kändes omöjligt! Det var en idealistisk värld jag levde i, men min idealism var något som aldrig skulle försvinna.

Nuförtiden finns det en tro på människan och en svag tro på dess kraft att ändra saker. Problemen runtomkring mig är jättestora, problemen jag läser om är omöjligt stora och mycket, ja mycket känns omöjligt. Jag lever i en idealistisk värld, men idealismens innehåll är inte det den var tidigare...

måndagen den 25:e mars 2013

En vårdag med ångestfylld sol

Våren är här, den är verkligen det! Här innanför glasrutan ligger jag och steks sönder av vårsolen som på något sätt lyckas reta mig. Jag vet inte om det är solen i sig som retar mig eller att denna vår innehållit så mycket konstiga händelser.

1. En kris som började genom att banker tilläts för mycket frihet ledde till att cyprioter fick stå för notan. Nu finns det ju mycket mer bakgrund i just det fallet, jag menar att detta är delvis det kast cyprioterna får stå för att de valt att vara ett skatteparadis i många år. Att människor som har mer än 100 000 euro på banken får betala skatt är väl inte helt fel, men principiellt så borde inte dessa bekosta något som andra skapat (även om det just i detta lilla land oftast råkar vara samma personer).

2. Mycket mer irriterande har det varit att höra om vad Billström sagt och hur han har fått sitta kvar. "Blonda och blåögda" är ett uttalande som hade fått vem som helst sparkad för sig 5-6 år sedan. Men nu har vi vant oss vid att man får springa runt och jaga människor med järnrör så länge de inte är just, blonda och blåögda. Personligen finner jag det mest intressanta inte i att det är immigranter som betecknas som opålitliga, det är ju trots allt en naturlig rasism som finns i alla samhällen. Däremot är det tanken om att blonda och blåögda är så änglalika som fångar min uppmärksamhet. Jag kan påminna mig om den där 70-isch åriga tanten som var både blond och blåögd som trängde sig före mig på bussen så att hela kön stannade upp. Hon verkade inte det minsta pålitlig. Inte heller vad han den där blonda och blåögda killen som försökte lura mig på pengar i kassan heller särskilt pålitlig.

3. Frustrerande och nästintill paralyserande var Reva. Projektet där polisen gick runt och stoppade människor som "såg ut att vara illegala immigranter".  Jag vet att detta diskuterades i mängder och många bra röster hördes. Icke desto mindre måste jag föra fram min egen. Jag tänker mig in i situationen på olika olika håll. Polisen som fick göra det här måste ha utsatts för en hel del press. Efter att ha bett om att få se papper (bär man verkligen det på sig i Sverige?) på 7 personer och insett att alla dessa haft helt laglig rätt att vara i Sverige kan man ju undra hur det kändes att stoppa den där 8:e... Därefter sätter jag mig in i situationen för den som blev stoppad. Fast här bristger det. Jag kan inte sätta mig in i den situationen. För jag har blivit frågad om leg på puben flera gånger, men det har aldrig varit för att jag är på ett visst sätt. Ingen har någonsin misstrott min rätt att vara i Sverige. Ingen har någonsin tittat på mig och sagt, "jag tror inte du är svensk". Jag kan inte heller sätta mig in i situationen där detta varit norm i HELA mitt liv. För även om Reva var ett steg längre så var det viktigaste som kom upp i diskussionen att många människor känner sig såhär i Sverige hela tiden.

Listan skulle kunna göras längre... Obamas besök till Israel visade mest på vackra tal etc. Men jag stannar där och reflekterar över vad det egentligen är som händer. På Cypern vet jag inte vad jag ska säga. Denna långa historia om vem som ska betala för krisen börjar ta kål på gnistan som tidigare höll elden om rättvisa levande. Kring frågan om människors olikhet verkar vi snarare backa än ta steg framåt. Diskussionen som uppstått har bevisat hur utbredd SD:s diskurs har blivit. Sverige tror att människor med invandrarbakgrund är svåra att hantera av ren natur och därför kan endast vissa mängder av dessa människor tas till det område som kallas Sverige. Det är inte en fråga om integration utan en fråga om kvantitet.

Solen har nu vänt sig runt hörnet och visst är det lite lättare att ligga här nu, utan svett och sol i ögonen. Däremot är det samma tyngd över mina axlar, samma ångestfyllda tankar som flyger runt i hjärnan. Jag är lite lätt illamående, jag är förtvivlad. Jag tror på kärleken, men den har blivit till en sak mellan två personer och delvis inom en familj, men att älska sin nästa och att glädjas över människoliv det har försvunnit.

onsdagen den 31:e oktober 2012

The complexity of doing right without doing wrong

As one would have suspected, Iraqi military forces are struggling with keeping al-Qaida to the periphery. The exit of the American troops created a new situation, one which I still prefer. The Iraqi forces struggle with a new al-Qaida tactics, described further on yourmiddleeast.com They no longer commit suicidebombings to the same extent, no they focus on weakening their opponents, the Iraqi military forces. By killing military personnel they lower the morale, create fear among the soldiers and make way for their own capacity building.

So how to tackle the problem? Well the main problem is not tackling it, the main issue according to me is not to create new ones. The first American invasion of Iraq left Saddam Hussein in power and thus created the "need" for the second invasion. The second invasion led to the establishment of al-Qaida in Iraq and inplacement of weak leadership. Quite clearly the record for invasions in Iraq is rather poor. I hence do not call for a new troops increase.

Others argue that democracy and poverty reduction (in its braod possibility-to-decide perspective) is the way that the surrounding world can help Iraq. It is true that a continuation of trying to keep the Middle East under the threat of violence is not the way to solve these problems. Increased possibilities for people in Iraq to earn their income through peaceful and productive means is essentially a part of the solution. However I think it is naïve to think that flowers and hugs will make this world more peaceful. My long lasted will to think so has empirically been proven wrong. There must also be military components to fight al-Qaida and other extremists.

One common tool often equipped by USA throughout the history has been increased aid flows. Particulary during the Cold War this was the most common way of making sure that one's ideas would be the ones abidden to by the world's leaders. The result was more often than not a complete separation between leaders and their people. This has led to major problems all around the world, both militarily and in the poverty reduction front put forward above. Rather it increased the rationale for extremist groups to emerge and also prevail. The unquestioned aid that many leaders got has definately been a reason for the insecurity we experience today. So I quickly dismiss this option. However, genuine aid that breaks up with the agenda of "making sure those god damn muslim terrorists disappear" will most certainly in the longer run prove to be helpful.

So what do I believe then? I believe in the simplicity of the issue. Many think this has to do with some very complex, absract and mathematical idea that very few professors or military generals can understand. But no, it is much more simple than that. It is not perfect, I know, but it is the only possible thing. My suggestion is to work the way that it is worked on in other places, that is the Western world. Why does the West tackle the problem of terrorism through preemptive attacks, through hours of spying and by good cooperation between different defence bodies? Beacuse it is the only way for a state to work against terrorism without creating new waves of resistance. It is not possible for the Iraqi state as little as it is possible for the American or German one to stop everybody on their way to work, just to randomly check for weapons. We must understand that too though military presence is also too though military presence in Iraq.

So my way forward would mean that the UN would provide the Iraqi state the needed intelligence tools, increased education for how to handle these issues in terms of government/state apparatus and naturally to work on effective aid, in cooperation with the Iraqi government. Depsite this last point, I strongly urge the wolrd not to allow the Iragi government to be able to steer more of the aid money to run the government tasks in order for the leaders to direct the oli money to their own pockets. Hence this is not a complicated thing but it is still very complex to do the right thing without doing the wrong things.

onsdagen den 29:e augusti 2012

Invetseringar

Idag lanserade regeringen planen på att bygga Ostlänken. En stambana mellan Linköping och Järna, vilket DN skriver mer om. En viktig satsning enligt DN:s artikel. Miljöpartiet var inte sena med att anmärka på satsningen via pressmeddelande. Däremot var tonen en helt annan. Här handlar det inte om hurrarop över snabbtåget utan en kraftig röst emot att höghastighetstågen slopas. "De spår som läggs nu ska ligga i 100 år. Då måste man våga satsa på den mest moderna tekniken, säger Åsa Romson, språkrör för Miljöpartiet." Argumentet är övertygande och när det läggs ihop med argument om att kostnadsskillnaden är marginell ter sig beslutet nästintill dumt. 

Jag är ingen expert på tåg, investeringar eller politiskt spel... Min stora fråga är bara om vi skulle kunna få en vettig debatt om ämnet? Skulle vi kunna komma till en punkt där tillräckligt med argument för ståndpunkt A och B har givits för att det svenska folket ska kunna ha rimliga åsikter. Har vi i Sverige media som är kapabel till detta? Tveksam... Men hoppfull!

torsdagen den 2:e augusti 2012

Hemkomsten

Jag kunde inte skriva fler inlägg under resten av resan och sedan jag kommit hem för mer än en vecka sedan har inte den kritiska hjärnan slagit igång. Därför skulle det här inlägget behöva vara orimligt långt och behandla ämnen som Hebron, ramadan, svenska periferin och mycket mer... Vi får snart se var detta landar.

Jag börjar med min utflykt till Hebron. En av de mest infekterade städerna och ett av de största skälen till fortsatt konflikt i mellanöstern. Jag vill inte rabbla all historia eller information om staden då allt finns ganska väl dokumenterat på både wikipedia och youtube. Däremot ska jag berätta hur jag upplevde denna splittrade stad. Jag fick se en stad där folk var av olika värde, olika rättigheter och motsatta åsikter. De israeliska bosättarna har ockuperat huvudgatan i staden och skapat en zon som kallas H2. Där får palestinier endast gå (bilar är förbjudna), allt passerar checkpoints och alla affärer är nedstängda. Liknar väl närmast att norrmän skulle ta över Drottninggatan i Stockholm och stänga alla svenska butiker.  Det är oacceptabelt då israelerna inte har något att göra på Västbanken i min mening... Men det som sker utöver detta är än mer inhumant. "Gas the arabs - JDL [Jewish Defence Leauge]" står det på ingången till den palestinska skolan, de få palestinska vindruvor som längre odlas i staden besprutas av israeliska bosättare för att inte palestinierna ska kunna äta dem och kulhål skjutna av bosättare ovanför palestinska dörrar för att visa vem det är som har makt.

Denna förklaring är inte gångbar för hela konflikten. Ingen annanstans är det lika extremt, lika påtagligt eller så uppenbart absurt! I sin absurditet blir också Hebrons historia en sådan som alla palestinier kan. De 400 bosättarna blir på så sätt representanter för alla israeler, och palestinierna kan inte anklagas för att generalisera. När har de senast sett en israel som slogs för deras sak? Det fanns en känd sådan kvinna som jobbade i Jenin och skapade Freedom Theater. Mitt under rådande uppror skyddade palestinierna hennes söner när de besökte flyktinglägret. Så de israeler som står upp för palestiniernas rättigheter blir bra bemötta, men de är så få som syns att de drunknar i uppsjön av djävliga israeler så som soldaterna, politikerna och bosättarna.

Jag säger inte att palestinierna alltid är änglar men varför 400 israeliska bosättare skyddas av 1200 israeliska soldater på den palestinska Västbanken är för mig helt obegripligt. Vill Israel ha fred nu måste de erkänna en palestinsk stat och dess gränser måste vara kring den så kallade gröna linjen. Då kan de varken ha tusentals bosättare boendes på Västbanken eller sno allt vatten som naturligt tillfaller palestinierna. Det är förenklat att säga att freden kommer uppstå om israelerna drar sig tillbaka. FN måste skärpa sitt agerande kring flyktingarna. Den palestinska myndigheten måste ta tag i korruptionen. Israel måste häva de handelsrestriktioner som drabbar palestinier idag. Däremot tror jag att freden eller i alla fall den relativa freden, där den mesta kampen försvinner, är närmare än många tror. Det finns bitterhet och ilska men den totala desperationen är inte så hög, och framför allt är den enkel att åtgärda. En stor anledning till desperation är omöjligheten att åka utomlands... Landet är tillräckligt utvecklat för att de under normala omständigheter skulle försöka resa mycket mer. Just nu stoppas de av israelerna men utan detta hinder skulle de uppleva mycket mindre desperation, tror jag.

Det blev bara om Palestina i detta inlägg men mer följer när tid och ork finns...

lördagen den 14:e juli 2012

Utlänningen som blev svennebanan

Jag föddes inte i Sverige, av icke-svenska föräldrar. Jag påpekar detta ganska ofta bland mina vänner. En konsekvens av detta är att jag hatar Sverige i sport. Jag har växt upp nästintill hela mitt liv i Sverige, rest någorlunda flitigt och alltid varit intresserad av världen. När jag slår ihop dessa två tankar inser jag hur svensk jag är.

När jag för första gången spenderar en längre tid (om man kan kalla en månad för det) i utlandet, så inser jag att min "utländskhet" är ett svenskt påhitt.

Jag trivs bra, jag gillar att vara här. Men jag saknar ordning, renhet, system och enkelhet. Jag trivs med en utökad syn på familj och vänner, men saknar den personliga sfären och ensamheten. Jag gillar hummus men skulle inte klaga på lite köttbullar.

Som ni hör så är jag ursvensk. Samtidigt pratar jag alltid om att jag inte är svensk. Jag är utlänning, invandrare, konstig, finsk eller helst internstionell. Visst är det sant att jag är intresserad av hela världen, vill utforska och förstå. Däremot har min engelska en svensk brytning, jag gillar fredagsmys, tycker om att man på söndagar kan gå och shoppa, vill arbeta för en bättre miljö, önskar jag hade en bondgård och vill alltid veta allt.

Svenskar ska alltid veta om allt, vara insatt i de senaste trenderna och vilja resa världen runt. Allt detta kanske inte går att tillämpa på mig. Däremot är det också lite svenskt att vara så nära "normal" eller "lagom" som möjligt, utan att bli svennebanan.

Missförstå mig inte, detta är definitivt inget nationalistiskt eller nationalromantiskt utlägg. Jag ser styrkor och svagheter i alla kulturer och tror inte på att någon skulle vara bättre än den andra. Jag tror inte heller att man föds med en kultur eller riktigt fostras till en heller. Varje person bildar sin egna kultur utefter vissa ramar. Jag hade nog inte blivit så svensk om jag inte varit invandrare och alltid varit rädd för att vara annorlunda.

Ett typiskt svenskt drag är att prata om resor, världen och samtidigt älska Sverige i smyg. Min slutpunkt är att det nog är så svenskt som det kan bli att vilja säga: "jag är inte svensk, jag är internationell." Härmed är jag så svensk som man kan bli...

lördagen den 7:e juli 2012

Lathet

Jag ska börja med att säga att jag är lat. Även om jag det senaste året fått något av ett överaktivt drag så finns fortfarande stora spår av lathet.

Däremot ter sig min lathet inte mycket i jämförelse med en stor del av folket jag träffar här i Palestina. Jag menar verkligen inte att alla är lata eller att värmen är en stor faktor, men fortfarande finns en lathet.

Som mest uppenbar är den i flyktinglägrena. Där har de också det som svårast i övrigt men en bidragande orsak är också latheten. Arbestlösheten här är högre än i landet i övrigt, de får ett visst bidrag från UNRWA och mycket av deras allmänna kostnader betalas av andra. Skolan, elen, sjukvården (till viss del) betalas av UNRWA och andra.

De lever inte i någon lyx, de bor i betongklädda skjul skulle jag vilja hävda och storleken får inte överstiga 14x7 meter. Detta för en hel familj, andra och nu också tredje generationen.

Latheten finns också utanför lägrena. Nu på sommaren är det mer synligt, då värmen ligger på. Der handlar kanske inte om att folk inte gör något, men de gör det sakta, imorgon och gärna lite småslarvigt.

De rika är en helt splittrad grupp, där finns de som jobbar som mest och de som jobbar som minst.

Denna kultur har, tror jag, uppstått genom familj och klansystemet. Arbetet går ofta till familj, släkt, vänner eller klan. Oavsett om du är duktig eller inte får du jobbet. Konkurrensen är som bortblåst och då finns få skäl för att görs sitt yttersta. Detta är givetvis inte något dåligt alla gånger men är självklart inte bra för landets ekonomi.

Det finns många undantag och flitiga arbetare är inte en raritet. Jag tycker mig också se en förändring på gång, även om den sker sakta.

En möjlig förklaring är också att incitamenten för rikedom är lägre. Livet njuts på ett helt annat sätt och folk värdesätter att få göra saker i sin takt framför att bli rik. Detta är i sin tur en väldigt hälsosam tanke och något som väst skulle behöva ta efter till viss del. Men jag hävdar att det som idag existerar är mer av en lathet än en avsaknad av begär.

Cigaretter

I Sverige klagas det mycket på cigarettpriset. Jag vet inte men det ligger väl runt 50 kronor. Sett till en lön på ca 22-23 000 kronor kan jag inte tycka att det är en enorm kostnad. Dessutom röker svenskar idag så otroligt lite...

Här i de palestinska områdena är det lite annat. Priset på ett paket lokala cigaretter ligger på ca. 25 kronor. Genomsnitts personen röker säkerligen ett paket om dagen. Dessutom ligger löner t.ex. för en soldat på 4400 kr i månaden.

Värst är det givetvis för personerna i de palestinska flyktinglägren. En person jag träffat här genomför lite undersökningar. Han har kommit fram till att i genomsnitt i dessa familjer går mellan 70-90 % av inkomsten till cigg. Ett extremfall är en familj som i lön får 4400 i månaden, 1400 i stöd (var tredje månad) och betalar av lån för sjukvårdsartiklar till deras son för ca. 4200 i månaden. Då pratar vi alltså om att överleva på 2000 kr i kvartalet. Av detta går ungefär 1500 på tobak.

Behovet av familj/släkt/klan är väldigt stort i detta samhälle då många i flyktinglägren dessutom saknar anställning.

Jag kan inte döma andras liv, jag själv slösar pengar jag skulle kunna investera. Men att röka bort pengar på detta sätt gynnar i vilket fall inte landet i stort, men samtidigt har de inte mycket annat nöje. Detta är bara en kort observation.

tisdagen den 3:e juli 2012

Another day in paradise... Oh sorry, Palestine.

Well, it might be true that paradise is what awaits us when we die. Probably not me since I don't really believe in a God. Anyways, I start to think that this thought is the root of many problems.

First of all it assumes that there is something after this life. It might be a positive and comforting thought, but it also allows us to say I will do it tomorrow, or next life.

Second it makes people think that they have to slave this life to enjoy the life in eternal paradise. Even if it would be a nice deal, I think we are better people as happy ones than as slaves.

Third it makes us think that there is something more beautiful than our loved ones, the sunsets, every conversation and every act of kindness that we see.

This list is not complete but sparks the kind of thoughts that my brain has been thinking about today. It started when a person who is roughly hit by life said that "the fucking life goes on..."

I can understand him, he was born in a warzone and has lived most of his life with weapons and death around him. He is not just palestinian, he is a palestinian refugee, living in a refugee camp all of his life. As a retaliation for his best friends death, he threw stones at israeli military which cost him four teenage years in prison. His wife is forever physically scarred by meaningsless bombing.

Amidst this heart breaking story there is anger, frustration and depression. Now I know that I'm touching sensitive ground when I argue that he could enjoy life instead. "Easy for you to say who never lived under constant fear in a refugee camp. You have never experienced the smallness of human dignity that we face every day at check points." No, I have not. But I have seen so many survive stories like this and come out so much stronger.

Izzeldin Abuelaish describes all of this very well in his book, lectures and life story. Even more of this I see every day here in Palestine. People who experienced the most brutal kinds of violence, suffered the most terrible forms of humiliation and still smile today.

This trip has tought me that the human race is very good at dealing with traumas, memories and troubles. As soon as life is good, we start processing these things. For some it never affects them, for others it takes a while to process this, but most of us somehow get through it.

So what about this heaven in the beginning? Well the same man also told me that "One day, I will be released from this life and since I have been a good person I will be allowed in to heaven." Remeber the points I pointed out at the beginning...

First he could do the things he want to do instead of say that it is better to do it tomorrow. Second he could make others happier by talking about positive things. I know that life has been though on him, but complaining about it and spreading bad mood will not make his life better or assure him a place in heaven. Third he lives in a place where people care for eachother, where the sunset is beautiful, where people make jokes better than anywhere and today his life is relatively easy. But all these things he misses when he thinks about the perfect life in heaven.

So do I critizise religion, the poor guy or whining in general? None of them. I do not want to blame any of these things, humans are are aftervall just humans. We cannot stand all the preassure that is put on our shoulders sometimes. Not me, not the poor guy nor Gandhi.

What I want to say is that we should all laugh and smile when we feel like that, we should cry and scream when we feel like that. We should put ourselfs in perspective and remember that there will always be people better and worse off than us. So never say that somebody is too rich to cry or to poor to smile. Life is what we make out of it.

Most of all this is a note to myself to go back to Sweden and enjoy life, not to go there and feel sad for how people live here. Everyday alive is paradise, in Palestine, in Sweden and maybe even in USA.

lördagen den 30:e juni 2012

A volunteer's thoughts

So soon I will have been abroad for a week, time is really flying! Well it is true in the sense that I still think I just arrived, but I have been able to do so much during this time. Let us hope I can keep this structured anyway.

I am in Palestine to volunteer at a summer camp for children in a refugee camp (palestinian style). So daytime I play with kids that I cannot communicate with since I do not speak arabic. This actually does not hinder me in anyway as child language is global. It is all about smiles, given them attention and trying to create somekind of rules.

A reflection regarding the children is that all of them carry memories and stories about the conflict. Meanwhile they are mostly looking forward and I personally think I see tendencies to forgive the past. This forgivness is destroyed though, through continued harrassments. I will come back to this later.

The children dance dabka (local dance), play football, practise drama, sing songs, practise different instruments and much much more. During this they have teachers (local volunteers) helping them and this is also where I help. Even though I must confess that I entertain the children more during the breaks... All these activities are combinations of joy and serious efforts.

After four hours of summer camp we have lunch and after that there is different activities for the children but this time more organized with subjects like french, english...

I live in a guesthouse that is owned by the same people that runs the camp. So here I meet a lot of the same people. It is also here that I get close to the people, the lovely people of Palestine that is. We eat, arrange different activities, I follow them when they businesses to do and basically I just make sure that I have fun.

Reflections about the people in general is that most of them focus on the future, try to run their business, show infinite amounts of hospitality, welcome foreigners as soon as they show respect and interest... Well it is quite obvious that people who not just are unaware of local traditions but also disrespect them on purpose are treated quite badly.

Today I was with a group of four palestinians to inspect kitchen tools. Driving for maybe 15 minutes allowed me to realise that there are just small differences between putting five swedes or five palestinians in a car. We discussed women, football and how siperier we all were in comparison to the others... When we arrived to the man who was selling the stuff I was told that it had been used in Israel before and was now beeing sold as second hand in Palestine. This business was morally confusing for me.

First of all we were supporting someone that I generally refuse to buy anything from, Israel. Second we were reinforcing the hierarchy that was created by Israel's army, still exists and will prolong the conflict. Third it was good to see that despite the history, people want to look into the future and are able to forgive if the daily life requires so.

So this trip sparked a lot of questions into my mind and I have not found answers for them yet...

Salam!

tisdagen den 26:e juni 2012

The art of happiness

I am back in the heart of humanity. I'm in Nablus, Palestine.

The country is suffering, the people wear truamas on their minds and many buildings cannot even provide basic water needs. Does this mean that I see people crying in the streets? Do I meet jealous people when they see that I carry money?

For anyone that has traveled around it's obvious that this is not the case... People laugh, smile and seem to enjoy life. People don't steal or try to trick money from me in general. Quite the opposite, I have seen many cases where people with less money have given expensive gifts. So how does my western brain (not implying that it is better, rather the opposite) explain this?

Being kind and feeling happy has very little to do with money or resources. This might seem obvious, but the western culture sometimes doubts this simple fact.

So what do I want to say with this? I think it is important to remeber that happiness and sadness likewise comes from the inside. Ofcourse there are conditions and happenings that makes it more or less difficult to be happy, but even in the most extreme cases we can be pleased with our lives.

If people that have lost many of their relatives in meaningless fighting, brutally got beaten and lack the right to do even basic things can pick up an empty can and kick it like a football, then certainly we must be able to enjoy hot showers and freedom from fear.

For yourselves and for the happiness of this planet, think about what you have and not what you miss! So I say this with positive thoughts for the future in mind rather than negative ones about the present.

torsdagen den 14:e juni 2012

Brott och straff

Far min har även han reagerat på förslaget om obligatorisk sommarskola. Läs hans tankar nedan!


Brott och straff, inget nytt, är det dagens moderna skolpolitik?

För en gångs skull verkar socialdemokraterna och regeringen vara överens, får du inte tillräckligt med kunskaper under vintertid, så skall du gå 4 veckors sommarskola.

Rent idémässigt inget fel, har du inte lärt dig tillräckligt, så måste du få mer utbildning. So far so good.
Hur ser verkligheten ut, är det brist på antal skoldagar? Eller fattas viljan hos elever? Kan inte lärarna lära ut på vintern? Blir hoten om 4 veckors indragen semester morot för elever att plugga mer?  Frågelistan kan göras lång. Men jag gör inte den längre utan konstaterar att när man inte törs lyfta katten på bordet, är det bättre gör ett ”sommar utspel”. Det är ju en folklig tradition att ha sommar lustspel lite här och där i avlånga Sverige.

Åter till saken, kan man inte värdera vilka elever som halkar efter och inte få tillräckliga kunskaper? Naturligtvis finns inte en stereotyp, men om man skulle kunna ta bort sociala problem från elever, som i och för sig är inte skolrelaterad alla gånger, tror jag att betydligt fler skulle klara nivån. Om man skulle sätta resurser till barn i tidig ålder om man ser tendenser till lärsvårigheter, skulle ännu fler klara utbildningskraven. Låt rektorer och lärare ta hand om utbildning och sätt sociala resurser in från annat håll, i samråd med skolpersonalen. Då frigör vi enorma resurser till utbildning. I dag är samarbete mellan skola, social, polis, psykiatri etc. relativ svårhanterlig, där skolan drar det tunga lasset.

Dagen sommarlustspel känns 60-70 tal, till och med 60-70 tal Finland. I dag höjer man Finsk skola till skyarna, med all rätt, om man blinda stirrar på siffror, vilket Björklund med sossarnas stöd vill göra. Det är mätbart och ger skratt i publiken, sådant gillar skådespelarna.

I Finland är saken rakare, antingen är du med oss eller mot oss punkt. Dem som är mot hamnar utanför och får skylla sig själv, du hade samma möjlighet från början. Jag kan lova att detta aldrig skulle fungera i Sverige, själv har jag gått i den finska 60-70 tals skolan, sedan har mina 3 barn gått skola i Sverige från 6 års verksamhet till universitet, med olika resultat, generellt bra, men dem har haft sina bekymmer och resurser har satts in.

Det handlar om barn som hamnar utanför ramen, som är vilse och behöver hjälp, då är straff inget modernt vapen. Vad gör sådant barn, tar sin semester och hoppar över obligatoriska sommarskolan också och då är man riktigt utanför i 12 års ålder. Redan på hösten.  Är detta verkligen vad man vill, troligen hör detta till linjen som ha funnits några år, segregation. I så fall kommer man lyckas mätbart bra, detta kan polisen mäta redan om 5-8 år då dessa barn har blivit straffmyndiga.

Vänd på kakan och ta metoden till arbetsplatsen. Saab anställda skall inte ha lönegarantin, dem misslyckades ju mätbart, läkaren får indragen semester, gav fel medicin. Tänk på SJ-anställda efter de senaste varga vintrarna, inte blir det mycket semester. För att inte ens tala om politikerna, lyckas inte de skapa 3,5 % löneökning om arbetslösheten fortsatt är över 4,7 % och om BNP inte ökar 1,7 % då är det bara sätta sig i riksdagsbänken 20 dagar under sommarsemestern. Man får mer utbildning, det hjälper.

Vi kan bara be tillsammans som man gjorde i skolavslutningarna obligatorisk förr, när allting var så bra: Gud förlåt dem, ty dem vet inte vad dem gör.