Ministrar går före Högsta Domstolen?

I Israel sätts nu en ny milstolpe i idioti. I den här artikeln går det att läsa om hur Israel nu gett officiellt tillstånd till en bosättning som de själva inte startade utan gjordes på eget initiativ av israeler. Artikelns slutkläm är att Högsta Domstolens beslut revs upp av en minister... Yeah, demokrati for the win!

The American Dream

Israel har gjort det igen!

Nyligen skrev jag om att Hamas valt att inte använda våld som primär metod. Jag skrev inte på min blogg men på andra ställen (facebook, bland vänner) om att det inte kommer dröja länge innan Israel lägger in lite våld bara för att provocera Hamas. Det ska också tilläggas att Hamas deklarerade också rätten att försvara sig och att de inte kommer att tveka om Israel använder våld.

Al-Jazeera skriver idag om IDF:s (Israeli Defence Force) attackar på Gaza, där de sägs ha dödat en före detta terroristmedlem och skadat tio andra. En annan attack ledde också till att förstöra en polisbil och skada människor i den.

Jag skrev ett tidigare inlägg som blev väldigt diffust och egentligen inte sa något. Jag skrev det i syfte att ha någonstans att fortsätta på när Israel skulle göra sitt motdrag. Återigen fick jag rätt och det enda jag kan göra är att förklara det med samma ord som senast; Israel har mer makt över fredsprocessen!

När Hamas lägger ned vapen så fortsätter konflikten som vanligt och när Israel lägger ned vapen (läs: slutar bygga bosättningar) så börjar fredsprocessen igen. Hör upp gott folk, påverka den "demokratiska" makten i området och låt dem höra hur de borde agera istället!

Mellanöstern och dess rättighet.

Idag såg jag en paneldebatt på tv. Det var årets Nobels fredspristagare som talade om deras bedrifter och framtid. De två liberianska kvinnorna fick mycket frågor om hur kvinnor ska jobba för att stärka sina röster och hur de själva ska jobba för fred genom kvinnor. När frågorna ställdes till den jemenitiska bloggaren Tawakkul Karman, blev det en helt annan ton.

Från att tidigare ha pratat om framtida möjligheter för kvinnor att delta i fredsprocesser i ett av världens mest konfliktdrabbade områden, blev istället religion huvudfrågan. I grund och botten var frågan, kan demokratin stå emot islamister?

Tawakkul tröttnade till slut på de ensidiga och dömande frågorna. Hon ville prata om kvinnor, framtid och möjligheter. Allt gick ut på att hon skulle stå och försvara sin religion, och differentiera sig från en mindre grupp som fått all västvärlden fokus.

Detta fenomen med att endast se arabisk/muslimsk demokratisering som en möjlighet för extremister att ta sig fram sprider sig också bland vanligt folk. Följande artikel är ett bra exempel på hur allt förvrängs, för att passa in i en tidigare skapad uppfattning!

Omöjligt kan det ju vara så att hela den arabiska våren slagits för frihet bara för att kasta iväg den. De har kämpat för rättvisa och övervunnit flera av världens grymmaste diktatorer. Men då västvärlden (ja, även de som inte tror det) ska tänka kring demokrati så kryper den smått rasistiska syn på Mellanöstern fram. För överallt i världen är demokrati bra, även i vår ekonomiska ängel Kina borde demokrati eftersträvas. Dock är det en annan sak med Mellanöstern, för där bor ju "farliga människor som suktar efter att få sätta slöja på alla barn".

Att den "Sverigevänliga" rasismen spridits sig till Svenssonhemmen var jag medveten om, men att även de insatta i frågan är så vridna har jag inte trott. Frågan blir då oundviklig, hur tänker jag?

Journalistiken

Att journalister är en utdöende art har väl undgått få. Att tidningar som Aftonbladet främst producerar "skicka-in-själv" bilder och utdragna serier om kändisars ätstörningar har uppmärksammats av de flesta. Att mer erkända medier som DN står för propagandabaserade klipp-och-klistra nyheter är en kommande verklighet, vilket fler börjar inse.

Här  (jaja, jag använder DN väldigt mycket) förklarar en journalist hur en professor om de nya tendenser inom journalistiken. Eftersom dagens media är så populistisk slipper jag sammanfatta artikeln och låter er läsa de få raderna.

Läs, tänk och reagera... Vad vill vi göra? Hur gör vi det?

Den radiolänken bör lyssnas på och här hittar ni artikeln som det talas om.

Flink

Mattias flink kommer släppas ut 2014, det står mer att läsa om det här. Detta innebär att Flink för sju mord och tre mordförsök kommer att sitta 30 i fängelse. Ett beslut som upprör en av de drabbades anhöriga. Personen argumenterar för att i dennes värld så kan sju mord aldrig återgäldas.

Nej men gud vilket geni! Vi kommer inte få tillbaka de sju döda personerna för att vi släpper ut mördaren. Men inte heller kommer vi få tillbaka dessa saknade personer genom att låta Flink sitta i fängelse livet ut. Enligt den logiken ska vi ju inte ha något straff för mord, då detta kostar samhället pengar och inte ger oss de döda tillbaka. Och ska straffet bestämmas av anhöriga kan vi ju spara pengar genom att lägga ner domstolarna.

Vi måste inse att syftet med fängelse är inte att straffa förövarna med samma mynt som de själva använt, (frågan är om skulden för ett mord inte är en större börda än döden). Jag hävdar att syftet med fängelse är att beröva människan vissa rättigheter under en kortare period i syfte att visa på vad som är accepterat i vårt samhälle. Under denna tid ska rehabilitering ges och personen ska i största möjliga grad förberedas för att klara av ett brottsfritt liv efter frigivning.

Mattias Flink kommer inte någonsin kunna anpassa sig till samhället. I 30 år har han varit utan frihet, vänner, identitet (förutom massmördare) och saknat allt det som gör oss till individer. Om tanken med att sätta folk i fängelse är detta, då skulle jag skämmas över att bli offer. Då jag visste vilket straff som väntar!

Hamas - Israel

Jag vill börja med att ursäkta mig, då jag redan nu vet att jag kommer få kritik. Jag säger inte att den ena sidan är  bättre än den andra, men vill påpeka den otroliga skillnaden i makt och kraft.

DN skriver att Hamas går ut med att militära medel endast kommer användas i försvars/gengäldssyfte den kommande tiden. Detta samtidigt som Israels regering gått ut med att 1 000 nya bosättningar. Även det här skriver DN om. Detta skall läggas till de bosättningar som redan byggs...

Oavsett historia, kan vi konstatera att Israel har möjligheten att påverka den palestinska befolkningen än vad den palestinska kan påverka den israeliska. 

Ekonomi och rasism

I samma vind som bär fram en ekonomiskt "ansvarstagande" politik tar också rasismen segel. Det är intressant att se hur vårt svar mot en ökande rasism, främlingsfientlighet, kalla det vad du vill är att öka klyftorna och minska den sociala mobiliteten. Vi verkar tro att om statsfinanserna klarar sig så kommer också demokratin, mångfalden, samverkan och tilliten åtminstone vara på samma nivå som vi har nu. Tyvärr verkar vi missa själva poängen med att försvara statsfinanserna, människorna bakom den.

Jag vill rädda Sveriges statsfinanser om den jobbar för att alla människor ska få samma möjligheter, är aktiv i att göra världen bättre och satsar på att alla i landet mår bra. Men dagens politiska ledning är tyvärr ute efter att skapa ett liberalistiskt (oreglerat) landskap där tron om att fri marknad av sig själv strävar efter människans bästa urholkar Sverige på sina värden, mer än någon invandringsvåg någonsin kommer göra. Den mesta forskning säger att Sverige är ett av de länder i världen som kommit längst i att genom jämlikhet förbättra samhället. Samtidigt jobbar Reinfeldt och Co. med att göra Sverige till ett USA där alla människor drömmer bort från sin verklighet, förutom de 1 % som faktiskt får allt som de vill ha.

Snälla Sverige, vakna! Hotet är inte Mahmoud, Mmbeki eller Chan... Hotet är att vi låter det Sverige står för, förfalla under rubriken ekonomiskt oroliga tider!

P.S.
Jag strävar inte efter någon kommunism, inte heller någon socialdemokrati i sig. Jag vill leva i en värld där fokus för allt är en miljömässigt och socialt hållbar värld som med hjälp av pengarnas kreativa makt skapas.
D.S.

Colombia, Sydamerikas svarta får

Kokain, rebeller, korruption, mord och en avgrund av andra problem. Så fort någon börjar få makt i landet så kommer det någon ser till att det inte blir så. Valen verkar otroligt manipulerade och folket jobbar för mat på bordet, inte frihet, demokrati eller rättvisa.

Mitt bland allt detta elände bor det människor. Människor med hett temperament, stor värdighet och en glöd för livet. Livslusten verkar fånga alla dess besökare och få verkar kunna motstå den lingvistiska charmen av spanskan.

Vad betyder detta egentligen? Det är en fullständigt motsägelsefull bild landet skapat inom mig och knappast verkar någon kunna förklara sambandet. Det jag bär med mig av denna tanke är överallt finns det människor som skulle kunna förändra hela världen. Det enda som behövs är frihet från hunger och rädsla! Låt oss förändra världen, med hjälp av den mänskliga kraften!

Ett nytt bevis.

På DN går det nu att läsa om att högre löner hos chefer och arbetsprestation inte har något samband. Grattis åt alla er som i år höjer er lön utan att förtjäna det säger jag!

Bort med regeringen eller ned med Sverige!

Så där ja, nu är det återigen bevisat, den sittande regeringen har inte lärt sig vad det är som gör Sverige till ett av världens bästa länder att leva i. "The spirit level" eller som den heter på svenska "Jämlikhetsanden" betraktar statistik kring jämlikhet inom länder och vilka effekter det får för hela landet. Där sticker Sverige och Japan ut för att de är så jämna i inkomsterna, och därmed har de också längre livslängd, mindre kriminalitet, lättare att göra klassresor (samhällsklasser) och mycket mycket mer... Idag lanserar den borgerliga regeringen en vårbudget och den visar på god tillväxt och en bra ekonomi, men inte för alla! Det är ännu en budget som genererar bättre liv för de redan rika (fast egentligen inte i längden) och sämre för de fattiga.

En av de värst drabbade grupperna är nyanlända invandrare, enligt DN. Go Go Sverigedemokraterna och ned med Sverige! Grattis Moderater ni har gjort det igen!

Om Mubarak avgår...

Nu ryktas det att Egyptens president avgår, och inget annat scenario verkar väl troligt. Den glädje som då utbryter måste ses som den största händelsen för demokratin sedan Berlinmurens fall. Hela arabvärlden kommer då få en slags uppgörelse med diktatur, och möjligtvis västvärlden. Även om vissa länder kommer vara väldigt försenade i denna uppgörlse...

Här börjar problemet, inte för att arabvärlden automatiskt kommer vända sig mot väst, utan att västvärlden kan tvinga araberna att vända sig emot dem. Demokratin måste nu blomstra i detta oljerika område, och för att det ska hända MÅSTE västvärlden sluta upp med sin imperialism och dubbelmoral gentemot detta folk. Ingen kan förvänta sig att arabvärlden kommer bli mer demokratiska och samtidigt tillåta att västerländska företag på samma sätt fortsätter styra. Så bollen ligger nu hos Washington, Bryssel och en del andra städer runt om i världen, vill vi ha en ökning eller minskning av terrorism och intolerans måste världen visa EN moral!

Egypten... Igen!

Kanske den bästa artikeln kring Egypten då den också berör USA:s utrikespolitik i stort. Hittade den på PalestineChronicle som är en bra hemsidan för nyheter! Washington Faces the Arab Revolts

By James Petras To understand the Obama regime's policy toward Egypt, the Mubarak dictatorship and the popular uprising it is essential to locate it in an historical context. The essential point is that Washington, after several decades of being deeply embedded in the state structures of the Arab dictatorships, from Tunisia through Morocco, Egypt, Yemen, Lebanon, Saudi Arabia and the Palestinian Authority, is attempting to re-orient its policies to incorporate and/or graft liberal-electoral politicians onto the existing power configurations. While most commentators and journalists spill tons of ink about the “dilemmas” of US power, the novelty of the Egyptian events and Washington’s day to day policy pronouncements, there are ample historical precedents which are essential to understand the strategic direction of Obama’s policies. Historical Background US foreign policy has a long history of installing, financing, arming and backing dictatorial regimes which back its imperial policies and interests as long as they retain control over their people. In the past, Republican and Democratic presidents worked closely for over 30 years with the Trujillo dictatorship in the Dominican Republic; installed the autocratic Diem regime in pre-revolutionary Vietnam in the 1950’s; collaborated with two generations of Somoza family terror regimes in Nicaragua; financed and promoted the military coup in Cuba 1952, Brazil 1964, Chile in 1973, and in Argentina in 1976 and the subsequent repressive regimes. When popular upheavals challenged these US backed dictatorships, and a social as well as political revolution appeared likely to succeed, Washington responded with a three track policy: publically criticizing the human rights violations and advocating democratic reforms; privately signaling continued support to the ruler; and thirdly, seeking an elite alternative which could substitute for the incumbent and preserve the state apparatus, the economic system and support US strategic imperial interests. For the US there are no strategic relationships only permanent imperial interests, name preservation of the client state. The dictatorships assume that their relationship with Washington is strategic: hence the shock and dismay when they are sacrificed to save the state apparatus. Fearing revolution, Washington has had reluctant client despots, unwilling to move on, assassinated (Trujillo and Diem). Some are provided sanctuaries abroad (Somoza, Batista),others are pressured  into power-sharing (Pinochet) or appointed as visiting scholars to Harvard, Georgetown or some other “prestigious” academic posting. The Washington calculus on when to reshuffle the regime is based on an estimate of the capacity of the dictator to weather the political uprising, the strength and loyalty of the armed forces and the availability of a pliable replacement. The risk of waiting too long, of sticking with the dictator, is that the uprising radicalizes: the ensuing change sweeps away both the regime and the state apparatus, turning a political uprising into a social revolution. Just such a ‘miscalculation’ occurred in 1959 in the run-up to the Cuban revolution, when Washing stood by Batista and was not able to present a viable pro US alternative coalition linked to the old state apparatus. A similar miscalculation occurred in Nicaragua, when President Carter, while criticizing Somoza, stayed the course, and stood passively by as the regime was overthrown and the revolutionary forces destroyed the US and Israeli trained military, secret police and intelligence apparatus, and went on to nationalize US property and develop an independent foreign policy. Washington moved with greater initiative, in Latin America in the 1980’s. It promoted negotiated electoral transitions which replaced dictators with pliable neo-liberal electoral politicians, who pledged to preserve the existing state apparatus, defend the privileged foreign and domestic elites and back US regional and international policies. Past Lessons and Present Policies Obama has been extremely hesitant to oust Mubarak for several reasons, even as the movement grows in number and anti-Washington sentiment deepens. The White House has many clients around the world – including Honduras, Mexico, Indonesia, Jordan and Algeria – who believe they have a strategic relationship with Washington and would lose confidence in their future if Mubarak was dumped. Secondly, the highly influential leading pro-Israel organizations in the US (AIPAC, the Presidents of the Major American Jewish Organizations) and their army of scribes have mobilized congressional leaders to pressure the White House to continue backing Mubarak, as Israel is the prime beneficiary of a dictator who is at the throat of the Egyptians (and Palestinians) and at the feet of the Jewish state. As a result the Obama regime has moved slowly, under fear and pressure of the growing Egyptian popular movement. It searches for an alternative political formula that removes Mubarak, retains and strengthens the political power of the state apparatus and incorporates a civilian electoral alternative as a means of demobilizing and de-radicalizing the vast popular movement. The major obstacle to ousting Mubarak is that a major sector of the state apparatus, especially the 325,000 Central Security Forces and the 60,000 National Guard are directly under the Interior Ministry and Mubarak. Secondly, top Generals in the Army (468,500 members) have buttressed Mubarak for 30 years and have been enriched by their control over very lucrative companies in a wide range of fields. They will not support any civilian ‘coalition’ that calls into question their economic privileges and power to set the political parameters of any electoral system. The supreme commander of the Egyptian military is a longtime client of the US and a willing collaborator with Israel. Obama is resolutely in favor of collaborating with and ensuring the preservation of these coercive bodies. But he also needs to convince them to replace Mubarak and allow for a new regime which can defuse the mass movement which is increasingly opposed to US hegemony and subservience to Israel. Obama will do everything necessary to retain the cohesion of the state and avoid any splits which might lead to a mass movement – soldier alliance which could convert the uprising into a revolution. Washington has opened talks with the most conservative liberal and clerical sectors of the anti-Mubarak movement. At first it tried to convince them to negotiate with Mubarak – a dead end position which was rejected by all sectors of the opposition, top and bottom. Then Obama tried to sell a phony “promise” from Mubarak that he would not run in the elections, nine months later. The movement and its leaders rejected that proposal also. So Obama raised the rhetoric for ‘immediate changes’ but without any substantive measures backing it up. To convince Obama of his continued power base, Mubarak sent his formidable thug-lumpen secret police to violently seize the streets from the movement. A test of strength: the Army stood by; the assault raised the ante of a civil war, with radical consequences.  Washington and the E.U. pressured the Mubarak regime to back off – for now. But the image of a pro-democracy military was tarnished, as killings and injuries multiplied in the thousands. As the pressure of the movement intensifies, Obama cross pressured by the pro Mubarak Israel Lobby and its Congressional entourage on the one hand, and on the other by knowledgeable advisors who call on him to follow past practices and move decisively to sacrifice the regime to save the state while the liberal-clerical electoral option is still on the table. But Obama hesitates and like a wary crustacean, he moves sideways and backwards, believing his own grandiloquent rhetoric is a substitute for action … hoping that sooner or later, the uprising will end with Mubarakism without Mubarak: a regime able to demobilize the popular movements and willing to promote elections which result in elected officials following the general line of their predecessor. Nevertheless, there are many uncertainties in a political reshuffle: a democratic citizenry, 83% unfavorable to Washington, will possess the experience of struggle and freedom to call for a realignment of policy, especially to cease being a policeman enforcing the Israeli blockage of Gaza, and providing support  for US puppets in North Africa, Lebanon, Yemen, Jordan and Saudi Arabia. Secondly free elections will open debate and increase pressure for greater social spending, the expropriation of the seventy billion dollar empire of the Mubarek clan and the crony capitalists who pillage the economy. The masses will demand a reallocation of public expenditure from the overblown coercive apparatus to productive, job generating employment. A limited political opening may lead to a second round, in which new social and political conflicts will divide the anti-Mubarak forces, a conflict between the advocates of social democracy and elite backers of neo-liberal electoralism. The anti-dictatorial moment is only the first phase of a prolonged struggle toward definitive emancipation not only in Egypt but throughout the Arab world. The outcome depends on the degree to which the masses develop their own independent organization and leaders.

DN får till det!

Peter Wolodarski har verkligen lyckats pricka rätt i sin artikel om Egypten idag. Jag har visserligen missat det mesta av rapporteringen men denna artikel var verkligen bra!

Palestine Papers

Här är en länk till Al-Jazeeras livesändning om dokumenten.

Verkar som om frukter gör uppror!

Här kommer en minst sagt rolig film om Fairtrade och ekologiska produkter. Jag hänger knappt med i handlingen själv så om någon kommer på den får ni gärna förklara!

Vår hemsida!

Här har ni en länk till hemsidan som vårt projektarbete går ut på! Klicka er in där så får ni se vad det handlar om!

Pengar skapar inte demokrati...

Tunisien har startat ett uppror, nu vet vi inte riktigt hur det kommer sluta men säkert är att befolkningen vågar hoppas. Årtionden av förtryck har nu fått befolkningen att säga ifrån och kräva riktig demokrati. Termen demokrati är dock väldigt laddad i detta fall, för de flesta muslimer förknippar termen demokrati med de hyllningar som bl.a. Tunisien fått ta emot. Västvärlden har valt att hylla Ben Ali för att ha lyckats sekularisera landet och infört en liberal marknadsekonomi.. Detta har fått många araber att tro att västerländsk demokrati hör ihop med det förtryck och marginalisering som många tunisier upplevt. Därför finns det många arabiska bloggare som nu säger att detta var slutet på demokratin, och startskottet för politisk frihet! Egentligen en stor misstolkning alltså, men samtidigt har de ju skäl till att kritisera demokratibegreppet.

Västvärlden måste nu lära sig en läxa, Ben Ali lyckades behålla makten genom västerländskt stöd och för att inga försök till att förbättra de mänskliga rättigheterna i Tunisien gjordes av EU eller andra. Det är uppenbart att den bild av västvärlden som västvärlden själva skapar i arabvärlden får direkt påverkan på muslimsk extremism. Jag vill inte hävda att USA får skylla sig själva för 9/11 men fortfarande måste vi våga diskutera vad orsakerna bakom ett sådant dåd kan vara.

Som jag sa vet ingen vad som kommer hända nu, varken i Tunisien eller övriga arabvärlden. Men låt oss hoppas och arbeta för att det västerländska stödet går till demokrati och inte korrupta ledare som påtvingar västerländskt tänkande,        för pengar skapar inte demokrati... men demokrati kanske kan skapa pengar!

DN ALJAZEERA SvD

Äntligen Gudrun!

Gudrun Schyman avgår som partiledare för Feministiskt Initiativ, äntligen! Jag tycker att jämnställdhetsfrågor är mycket viktiga i ett samhälle och vill verkligen att genusperspektivet ska användas mer. Samtidigt har FI, enligt min mening snarare förstört mer av frågornas betydelse än hjälpt dem. Nu när Gudrun avgår finns kanske ett visst hopp om förbättring iaf!

Mer info finner ni här! här!