En gång i tiden fanns det inom mig en stark tro på människan och dess kraft att ändra saker. På den tiden verkade problemen jag såg runtomkring mig stora, problemen jag läste om kändes jättestora men inget, nej absolut inget kändes omöjligt! Det var en idealistisk värld jag levde i, men min idealism var något som aldrig skulle försvinna.
Jag valde därför att studera och läsa mer än vad de flesta andra runtomkring mig valde att göra. Jag engagerade mig i andra människors olycka och försökte förstå dem som vållade denna olycka. Jag lade mina pengar på att försöka skapa bättre förhållanden för andra, när pengarna räckte över så spenderade jag dem på att se mig omkring och lära mig ännu mer om olyckan som andra levde med.
Idag sitter jag här med mina halvriktigt teorier om varför världen är som den är. Jag kan ofta ge en hyfsad förklaring om vad som hänt samt skälen bakom det. Jag har en massa böcker, bilder, filmer och kartor som förklarar en hel del om världen men ingen som förklarar hur jag ändrar på historiens gång.
Jag håller idealismen krampaktigt i min hand men frågan är om inte jag blev som de andra förstå-sig-påarna. Dricker inte öl eller vin, utan Imperial Stout och Zinfandel. Jag tycker ostbricka är trevligt, om någon berättar om hur osten tillverkats, att den är "genuin" (vad det nu är) och passar vintypen.
Förorten är för mig ett ställe där folk som jag studerar, fascineras och inspireras av bor. Inte där jag äter billig falafel eller med ögonen tolkar verkligheten. Jag har skapat mig en distans till det jag försöker förstå mig på.
När jag lyssnar på riktig hip hop (sådan utan nakna brudar och bling bling) så inser jag att jag blivit en medelklasssvennson som på det teoretiska planet kan en massa om annat liv. Andras problem engagerar mig fortfarande, men jag läser om den i böcker, ser den på film eller blir förklarad om den i dokumentärer.
En gång i tiden fanns det inom mig en stark tro på människan och dess kraft att ändra saker. På den tiden verkade problemen jag såg runtomkring mig stora, problemen jag läste om kändes jättestora men inget, nej absolut inget kändes omöjligt! Det var en idealistisk värld jag levde i, men min idealism var något som aldrig skulle försvinna.
Nuförtiden finns det en tro på människan och en svag tro på dess kraft att ändra saker. Problemen runtomkring mig är jättestora, problemen jag läser om är omöjligt stora och mycket, ja mycket känns omöjligt. Jag lever i en idealistisk värld, men idealismens innehåll är inte det den var tidigare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar