Tillbaka från Jordanien

Denna blogg skall ännu en gång få lite liv. Den här gången från Amman, Jordanien. Jag är här på praktik i fem månader och kommer sporadiskt att skriva något här, kanske, om jag orkar, eller om jag ens vill. Vi får se.

Efter en vecka här har jag insett att Amman är en annorlunda stad. Amman är en arabisk stad med väldigt mycket andra inslag. Genom min praktik har jag mest varit i kontakt med den rikare delen av staden. Där ser man lyxigare bilar än kring Östermalmstorg. Det överdrivna och pompösa finns det i överflöd av i denna stad. Den närmaste butiken är ett arabiskt bageri, desserteri skulle vara ett mer lämpligt namn. Fasaden, servicen och allt annat där inne påminner mig mest om ett urmakeri. Jag tänker mig sådana ställen där endast de dyra klockorna säljs. De spegelblanka guld och metalldetaljerna, dörren av glas, marmorgolven och allt det som tillhör sådant. Jag vet egentligen inte hur det ser ut i affärer där sådana dyra saker som klockor säljs för jag har aldrig haft ärenden där.

Samtidigt har Amman den där fattigdomen som inte riktigt går att sätta ord på, som inte syns. Alla jag sett i staden har hela kläder på sig, många har mobiler och det går inte att se på dem att något saknas i deras liv. Samtidigt vet jag att människor inte tjänar så bra och med Ammans hyror så vet jag att det inte finns pengar över till lyx. De fryser under de kallare månaderna för att de inte har råd att ha på värmen. Taxichaufförerna tar så lite betalt att det ibland går att undra huruvida deras business går ihop.

I Amman finns det också en slags medelklass. De som går ut och äter på de amerikanska snabbmatskedjorna men inte åker runt i den nyaste Mercedesen. De lever ett liv som på många sätt påminner om en svensk medelklass, fast i en annan miljö. Räknat i pengar är de givetvis inte lika rika men de påminner i övrigt om en medelklass. Deras engelskkunskaper är medelgoda, de vet om världen utanför Jordanien och de kräver viss standard i livet.

De riktigt riktigt fattiga har jag inte sett i Amman än så länge. De tiggare, försäljare av desperat karaktär och barn med slitna kläder som finns exempelvis i Kairo verkar mest lysa med sin frånvaro. Jag kan inte säkert säga att så är fallet då mitt arbete här har gjort att jag mest spenderar tid i de områden där sådana människor inte finns. Under en liten tur till staden Jerash besökte jag ett palestinskt flyktingläger. Där fanns den synliga fattigdomen som jag här förklarar. Trots detta skulle jag vilja säga att dessa människor lever snäppet bättre än de som bor i flyktingläger på Västbanken. Då de kan bo på större area är inte trängseln lika stor och därmed blir också möjligheten till självständighet större. Icke att förglömma är att dessa människor fortfarande är extremt fattiga.

Inom en någorlunda snar framtid kommer jag få besöka de syriska flyktinglägren i Jordanien, det kanske också kan bli en ny kategori att beskriva. För även om jag genom arbetet kommer i kontakt med dem som en grupp så kan jag inte förstå individen. De förblir siffror och berättelser på papper, inte bilder i huvudet. En fara med den här typen av arbete är just att man förminskar människan till något på pappret, något utan känslor och utan krav på värdighet, kunskap och erfarenhet. UNWRA i Jordanien jobbar just nu med att göra överföringen av pengar till en mer human sak. Där inte en person står och delar ut kontanter till ”de behövande”. Detta är ett sätt som man gör en annan människas liv till det bättre. Även om det kan verka som att skänka pengar i sig är bra finns det bättre och sämre sätt att göra det på.