Utlänningen som blev svennebanan

Jag föddes inte i Sverige, av icke-svenska föräldrar. Jag påpekar detta ganska ofta bland mina vänner. En konsekvens av detta är att jag hatar Sverige i sport. Jag har växt upp nästintill hela mitt liv i Sverige, rest någorlunda flitigt och alltid varit intresserad av världen. När jag slår ihop dessa två tankar inser jag hur svensk jag är.

När jag för första gången spenderar en längre tid (om man kan kalla en månad för det) i utlandet, så inser jag att min "utländskhet" är ett svenskt påhitt.

Jag trivs bra, jag gillar att vara här. Men jag saknar ordning, renhet, system och enkelhet. Jag trivs med en utökad syn på familj och vänner, men saknar den personliga sfären och ensamheten. Jag gillar hummus men skulle inte klaga på lite köttbullar.

Som ni hör så är jag ursvensk. Samtidigt pratar jag alltid om att jag inte är svensk. Jag är utlänning, invandrare, konstig, finsk eller helst internstionell. Visst är det sant att jag är intresserad av hela världen, vill utforska och förstå. Däremot har min engelska en svensk brytning, jag gillar fredagsmys, tycker om att man på söndagar kan gå och shoppa, vill arbeta för en bättre miljö, önskar jag hade en bondgård och vill alltid veta allt.

Svenskar ska alltid veta om allt, vara insatt i de senaste trenderna och vilja resa världen runt. Allt detta kanske inte går att tillämpa på mig. Däremot är det också lite svenskt att vara så nära "normal" eller "lagom" som möjligt, utan att bli svennebanan.

Missförstå mig inte, detta är definitivt inget nationalistiskt eller nationalromantiskt utlägg. Jag ser styrkor och svagheter i alla kulturer och tror inte på att någon skulle vara bättre än den andra. Jag tror inte heller att man föds med en kultur eller riktigt fostras till en heller. Varje person bildar sin egna kultur utefter vissa ramar. Jag hade nog inte blivit så svensk om jag inte varit invandrare och alltid varit rädd för att vara annorlunda.

Ett typiskt svenskt drag är att prata om resor, världen och samtidigt älska Sverige i smyg. Min slutpunkt är att det nog är så svenskt som det kan bli att vilja säga: "jag är inte svensk, jag är internationell." Härmed är jag så svensk som man kan bli...