Mognadens träsk...

Sitter fast här i min egna trånga värld. solen lyser knappt in genom det lilla andningshål jag byggt. Där inne sitter jag och drömmer... drömmer om en bättre värld. jag försöker skydda mig från den hemska sak jag ser där ute. En passion som fastnat mitt emellan håller på att sliter mig antingen ut ur grottan eller kommer få mig att likt en whiplash slungas in i den så att jag aldrig mer kommer ut. Detta spel håller på att slita mig itu, kampen vägrar ta slut. Jag andas både hopp och förtvivlan i andetagen efter varandra. Den inre kampen mellan egoism och altruism (som blir asocialt) håller på att förgöra mig. Varje andetag är en bedrift när dödens vagga ligger så nära. Ingen skulle förstå mig, om olyckan vore framme. Jag skulle själv undra om jag kommit någon vart och nu är jag tillbaka på bebisnivå fast det är klart att nappflaskan bytts mot en cola (!)