Min självsäkerhet?

OBS! OBS! OBS! OBS! OBS!

Följande text kommer inte ha något läsvärde och längden kan göra att du utvecklar ett epileptiskt beteende som i värsta fall kan leda till död. (Vila i frid för dem).

Jag får ofta höra att jag är så självsäker och att jag knappt är mänsklig i mitt sätt att se upp till mig själv, och oftast kan det väl verka så då. Jag har de senaste åren genom massivt stöd från underbara människor lyckats bygga upp det självförtroende som så många människor sa åt mig att bygga upp i högstadiet...

Men som ni kanske börjar ana så bor det en liten liten person inom mig som inte återspeglar den jag antar syns mest utåt. Den där lilla lilla personen har ett speciellt namn men det skall jag inte förkunna er om men däremot ska jag försöka förklara för er hur denna röst talar till mig varje dag!

Varje morgon vaknar jag vaknar jag och kroppen säger tidigt emot att stänga av klockan och ber mig att istället stänga av öronen. Jag hör den inre rösten samtidigt som säger åt mig att jag måste stiga upp nu för att kunna ta mig till skolan där jag faktiskt kan göra en positiv skillnad (som på något sätt är mitt livs mål). Där kan jag kortsiktigt försöka vara trevlig mot alla de jag möter och hjälpa dem jag kan med just den kunskap jag har, och på en längre sikt försöka skapa förutsättningar för att kunna hjälpa fler människor. Begreppet hjälp innebär här egentligen allt! Kunna ge mat åt svältande och hus åt hemlösa, kunna undervisa fattiga och ge råd åt rika.

På något sätt lyckas jag alltid inbilla mig att denna lilla lilla person har rätt, att jag faktiskt kan göra en skillnad och till skolan jag far. Väl där är allting som vanligt, jag skojar friskt och irriterar vissa. Sanningen är att jag faktiskt tror det är fler som tar illa upp och ogillar mig än vad det är människor som uppskattar mina skämmigt dåliga skämt. Jag låter den stora utsidan sköta snacket och ta alla smällar. Jag driver planerat omkring likt en fjäder i luften och lämnar inte efter mig något tomrum.

På lektionerna kan ibland den där lilla lilla personen lyckas göra så jag hjälper människor på det kortsiktiga planet men på det långsiktiga stadiet försvinner allt engagemang och uppgifterna gör jag precis så det räcker men aldrig mer! Jag lär mig saker men absolut inte så mycket jag bara kan, på något sätt känns det som om jag väntar på att något ska börja i skolan. Ändå lyckas jag känna mig otroligt stressad och den stora utsidan klarar knappt av den mängd jag gör just nu.

När jag kommer hem och har onödigt mycket tid till att göra vad jag vill offrar jag det mesta till att sitta vid datorn eller tv:n och tillfredställer därmed den stora utsidan men den lilla lilla mannen som bor inom mig han är lika död som en kyrkogård. Lathet. Jag kunde sitta på en buss till en sammankomst där jag skulle försöka kunna skrapa ihop pengar till en skola i Kenyas vidsträkta slätter. Jag skulle också kunna utbilda mig för att kunna hjälpa i det långsiktiga perspektivet men hör och häpna, inte heller det gör jag.

Nu kanske det kan vara svårt och förstå vad detta har med mitt självförtroende och göra men saken är den att varje gång jag brukar tid till att göra något annat än det den lilla lilla personen vill, så mår jag skit! Eller inte så att jag vill dö... hela tiden. Vissa stunder tillsammans med underbara människor är tvärtom underbart, men jag behandlar dessa människor inte med dess rättfärdigade respekt. De människor som främst den stora utsidan har nytta av vinner sällan respekt av mig utan istället stryps dessa människor på något sätt i min famn. Fortsättningsvis så är det så att när den lille personen röst inte genomförs i handling så går det konstanta tankar kring livets meningslöshet och ände. Dessa känns och sprids likt cancer i kroppen och skapar en hopplös kropp vars själ den själv försöker skära av för att känna så lite som möjligt.

Det har aldrig funnits ord eller handlingar som skadat denna själ likt mina egna handlingars avsaknad i mängd och denna stora utsida är egentligen bara en stor sårskorpa som skapats av lathet och idag fungerar som en levande sköld gentemot kritik mot det fina som egentligen finns där inne men inte förs fram. Varje morgon vaknar hoppet till liv men varje kväll när dagen summeras så har inte livet kommit ett dugg närmare sitt mål, eller livet har kommit en bit närmare sin död men mina drömmar (den lilla lilla personens) har egentligen tagit ett litet steg tillbaka.

Vad vill då min så jäkla "jättefina" själ göra då? Ja, den vill vara fattig på pengar och levnadsförmåner och rik på ära, äkthet, respekt men framförallt självförnöjelse. Det är ju så vi djur vid namn människor fungerar... Vi vill förverkliga våra egna drömmar, inget illa menat med det.

Nu finns det säkert 104168014635442 saker jag glömt att ta upp i denna förklaring och jag kommer säkerligen förneka allt jag någonsin skrivit här för nu är det kväll och den stora utsidan har gått och lagt sig och det är den kloke lille personen som nu skriver detta. När den store vaknar kommer han säkert att se detta som en svaghetsskrift och radera den.

From ashes to ashes, dust to dust eller som det i mitt fall blir from hope to despair, gold to garbage...